†

Jag tror, kärleken har en mening. Varför blir vi kära? Är det hjärtat som gör oss tokiga? Modiga? Blyga? Blir svettandes dårar som tittar förskymt på hen? Eller är det bara känslorna som styr prosessen? Eller är det hjärnan? Är det bara jag som låter det gå och undrar under tiden varför? För under tiden jag sitter här, nerkärad, idiot och dum, kan jag inte sluta tänka på varför. Jag fårgar ina vänner, hur de känner om kärlek. De tror de bara är för vissa. De som vågar. Men om inte? Men om det är så att jag inte vågar? Ska man ändå? Ska man våga? Varför ska man? Ska ta min funderingar till en ny nivå imorgon. Ha tålamod med ord.