†

Dansade så hårt jag kunde. Svingade mitt hår åt alla håll. Lockarna nuddade varenda ansikte. Jag kände min plus gå upp och jag vägrade sluta. Borde druckit vatten. Tog en öl till. Jag kände inget. Ögonen slog svart och jag vaknade till. Musiken var då tyst och människorna som ena sekunden dansade med mig stod då tittandes över mig som om jag vore en ny upptäckt. Som ett sklett där de var arkologer. Jag visste inte vad som var upp och ner. Jag älskade det. Reste mig upp. Skyllde på ölen. Förklarade att allt var bra. Dansade vidare. Oavsett om jag visste att morgondagen skulle bli ett helvete brydde jag mig inte det minsta. Min mor och far visste inget. Ångrade att jag inte berättade för de, det hade vart det smartaste. Men jag lät mina höfter åka från höger till vänster i minst tjugo minuter, jag hade roligt. Och det hade jag lärt mig som liten, att det var den ända anledningen att gå dit. Skratta. Vännerna. Och en hel del roliga minnen! Wowkänslan var fantastisk. Jag hade sett något nytt. Som fick mitt adrenalin att pumpa, min mage att vända sig och följa med i rytmen. Fötterna hade ont och huvudet sjöng på samma värs. Händerna var kalla. Det var en franskvår. 14 år var jag. Det var Min första fest. Och jag älskade det.