†

Jag tycker om det vi har. Jag känner nervositeten ökar när du ringer, när du skickar ett sms till mig, när du hör av dig. Det betyder att du tänker på mig. I alla fall en bråkdels av sekunden som passerade snabbare än du blinkade. Men den räknades lika mycket som de andra sekunderna som nu går när jag sitter här i mörktet och skriver. För att jag vill att du ska höra av dig. Tänka på mig. Jag vill säga att du alltid tänker på mig, att jag är det ända du kan koncentra dig på att du blir helt i extas när du vet att jag tänker på dig. När jag tänker på våra kyssar i mörkret, när jag tänker på hur du höll om mig, nuddade min hud och dog din varma hand over min kropp. Hur du rörde dig sussecsivt fram och kände på mina siluetter som om min kropp var helig och skulle behandlas med varsamhet och känsla. Jag gillade det. Hur vi tänkte på varandra.

Nu är det dags igen. Min nattetid är kommen. Att dra ner gardinerna, gömma mig i duntäcket och tänka tillbaka är precis vad jag gör de nätter jag inte spenderar med dig.  

Jaha, då sitter jag här med mitt hjärta i kupande händer och bara ber om att få hittas. Igen. Av någon. Eller av något åtminstonne. Jag har ju F. men han är så långt ifrån mig nu att det känns horribelt. Vill slå ut mina vingar, flyga över den svarta dimmiga skyn och landa tryggt i hans famn. Det är inte mycket begärt.

Men ändå tycks jag alltid bli tvingad att stanna kvar i denna frätande syran, även kallad ensamhet. jag vet inte om den jagar mig eller om jag helt enkelt dras till den. Kanske jag borde leva såhär? Jag är så rädd för detta. Men ändå stark.

Har inte frunderat särskilt länge över att jag numera inte har tid nog för allt jag skulle vilja åstakomma. Det är skolans läxor och prov, det är killar och vänner, det är mor och far och det är träning. Det är mycket att tänka på, det är mycket att göra på så lite tid. Egentligen har jag tid men vet inte var, vad och till vem jag ska lägga den på. För mig är den helig. Som en Gud som måste behandlas rätt.

Jag vill inte vara ensam, var här med mig. Nu. Jag kommer springa till dig. Jag kommer fälla ut mina kristallvita vingar och flyga till dig och din varma kropp. Jag känner det nu, jag är frusen utan dig och det finns inget mindre än mitt begär av dig än nu. Vill ta vara på dig. Spara dig. Men ändå vill jag ha dig här hos mig, varenda minut. Så vill kan hålla hand, så vi kan känna hud mot hud, så vi kan känna läppar mötas.  Önskade att jag kunde ta en bild för varenda sekund som går och skiva om sorgen som beskrivs på fotografiet. men det går väl inte. Det är inte verkligt. Inte troligt. Vad jag fryser utan dig här.

Sat för ett tag sedan och ritade av en person. Hennes hår följde med vinden när den kom då och då. Jag känder hur en kalla luften lyfte min tröja  och svepte sig omkring min varma nakna kropp. Jag drog med pennan fram och tillbaka, kände en viss oro över att teckningen skulle sluta kaotiskt och studerade den väl. Hon hade inte fått ett par ögon. Varför detta? Är det så för att jag vet att jag är absolut sämst på att teckna ögon och dess djupa inre? Eller för att jag helt enkelt inte vill teckna deras själ på bild? Hur det än kommer sig vet jag att hennes ögon förblir dolda. De blir som en hemlighet. Vart tittar hon? Vad tittar hon på? Blundar hon och visualiserar sig en bättre värld?

Jag låter hemligheten stanna hos mig. Jag var ju där. Jag såg hennes ögon flytta sig från en punkt till en annan, från em förbi cyklande man till en äldre dam på väg till Lina's café på andra sidan gatan. När hon tittade ner i marken bad jag henne att ta upp blicken. Hennes ögon var fyllda med vatten. Hon var ledsen. Inte vet jag varför, inte vet jag om jag borde hjälpt till, inte vet jag vad jag kunde gjort. 

 

Vad tycks? Är den hyfsad? Är den kaotisk som jag fruktade i början? I så fall, informera mig inte. Jag tycker saker borde vara antingen ogjort eller halvgjort.

Jag önskar jag kunde sjunga. Så jag kunde skriva en rad för dig, en för mig, och en för oss. Sjunga med hes sexig röst, spela in min text till dig och skicka den med tonvis med hjärtan. Sedan erkänna att jag kärat ner mig i dig och endast vill ha dig nära mig. Här. Hos mig. Där du kunde säga till mig att låten jag skrivit, sjungt och skickat till dig var det bästa du hört, att du hellre lyssnar på mig och min fina röst än på din egna mor och far. Så vad gör jag nu? Jag sitter och skriver ner tankarna som svävar bland gråa moln i mitt dimma huvud. Jag skriver bara. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte skapa musik.

Men kan jag måla en svart färgklick på ett tygfält lika stort som sex hektar, uppspikad på en träbräda och visa upp den för dig? Beskriva den och mina känslor.  Medan hösten nu tydligen visar sig för mig och min kamera så kommer tankarna på dig igen. Vad gör du nu? Vad har du gjort? Är du fortfarande singel? Tycker du om mig fortfarande eller har du kommit över mig? Ses vi någon dag? Låt mig inte tro på något jag redan nu känner är skrämmande.



Gula löv. Du hade en gul tröja på dig när vi såg varandra. Eller vad den svart? Grön? Vit? Blå? Jag kommer inte ihåg, för dina ögon glänste så isblå att jag inte kunde slita min blick ifrån dig. Du måste trott jag var galen. Jag erkänner, för en sekund där trodde jag med att jag hade tappat en skruv. Komiskt var det, inte sant? Kommer på mig själv skrattandes åt denna händelse. Och ändå sitter jag här, skrattandes och förälskad. Fy helvete vad det är svårt. Ursäka mitt språk, men jag vet att ni har känt desamma. Om inte, jag önskar jag vore er. Detta är en svår prosses utan slut.



Så ser jag färgen på lövet förevarar, min bror bli änder och det skulle ej förvåna mig om snön snart faller ner på den kalla höstliga marken. Jag jobbar successivt får att förstå, att fatta, varför jag är som en fisk i en rund vattenskål. Simmandes runt runt utan anldedning till liv. Men jag vill också. Förendras. Sammtidigt jag vill göra det med dig. Men jag tar dagarna som de kommer.

Varför balsamerar jag in mig i hoppet? Varför faller tårarna på mina rödrosa kinder om natten? Varför? Jag vill veta svaren. Jag vill glömma svaren. Varför lindar jag in mig i tröstens varma filtar? Jag frågar mig sjäölv om och om igen, får ändå samma dumma svar. Men ack, jag lägger endast ett milt serum på mina spruckna dimmiga drömmar. Lägger hjärtat i kupande händer och tittar upp mot den blåa hmmelen och konstant fäller regn nu förtiden. Frågar ännu en gång. Varför? Finns det någon med bekanta händer som kan ta min, säga åt mig att det kommer ordna sig och dränka mig i hoppets löngner? Jag vill så gärna. Samtidigt som jag vill glömma, älska och förlåta. Är det inte det livet ska handla om?

De lovord som spottas ut på ovetande folk sväljer dom som det vore en god maträtt. Jag vill ge de en hjälpande hand. Att få de förstå att det inte räcker att släcka elden med tusen fällda tårar och rädsla. Jag vill se deras ängel komma och visa dem vägen. Den rätta vägen till insikt. Snälla ängel, lägg din hand på deras bröstkorg, känn deras andetag, känn deras prägel och känn deras rädsla.



Jag kan inte ge tips. Jag vet inte hur jag ska vägleda er till framgång och lycka. Jag tar en alvedon för stjälen, virar bandage runt händer och ben, fingrar och hjärta för att slippa riva sönder mitt inre med ilskan ifrån alla misslyckanden. Jag vill så gärna säga till er, att det är dags att dra upp era inre persienner till den mörkaste kammeren i eras hjärta, där ni är som mest sårbara, och ställa frågan. Varför? Kanske får du ett ärligt svar ifrån dig själv, eller du kanske inbillar dig att du hört din svar än, men det är högs otroligt. 

Så dra upp ditt inre, känn stoltheten i dig och upplev dagarnas fulla värde! Du är värd det! Du har kämpat. Med både liv och stjäl. Låt ditt etui känna glädje. Så glöm dina svar för en sekund. Du behöve rinte saningen för att må bra.  

Det slår mig varenda natt. Att de datum som passerar kommer aldrig igen. Jag blir lite arg när jag tänker på att jag så gärna velat ha just den dagen igen. Och ni vet vad jag menar. Då man har det som härligast och man kan bara inte sluta le för att man är så lycklig. Jag har vart lycklig i mitt liv. Men så få gånger att jag kan räkna upp dom på en hand. Jag brukar le, skratta och vara glad för varje dag jag får. Men då får jag en käftsmäll av min tanke igen. Denna dag kommer aldrig igen. Någonsin. Datumen rinner på så som åren. Ibland vill jag stanna tiden, blicka ut över mitt liv som om de vore ett ända bildspel, och radera det som fått mig att känna smärta och bara känna leendet bildas på mina läppar. Om det ändå vore så enkelt. Visst hade det vart något?

Jag tror inte, jag vet, att jag inte är ensam med denna tanke. Det händer ofta när man väl krypigt ner i sängen och tystnaden i huset har fallit. Mamma och pappa kanske har på tvn, men du kan inte höra vad det egentligen är på. Det är bara så tyst så alla tankar att flyga fram. och bubbla inom dig. 

En regnig natt mitt i sommaren 2011, runt tolvslaget, hade jag tagit på mig min pjamas  och lagt mig ovanpå mitt täcke. Jag tänkte sova efter den roligaste dagen med mina vänenr på länge. Istället för att sluta mina ögon och låta den dagen hoppa ut ur mitt liv och rinna ut ur mina hand som sandkord på stranden, så gick jag upp, gick ut, stod i regnet, grät, log. I timmar. Ensam. Ja, jag gick ut och grät i regnet. Jag var så lycklig att jag inte kunde låta bli. Även om jag inte hade någon pojkvän så hade jag hade bästa vänner. Jag hade kamrater som jag visste stod vid min rygg vid minsta fall och motgång. Och det är väl vad livet handlar om? Vakna lycklig, somna lycklig.


Lovade mig själv i början av 2011 att aldrig somna olycklig, men det löftet är som ett tappat glas, i spillror. I tusen bitar. Det är nog på tiden att jag tar tag i detta. Inte låter mina dagar försvinna, gå, utan att somna lycklig. I alla fall gosa ner mig i sängen med ett leende på mina krokiga läppar. Så dagens visdomsord till er, se till att aldrig, aldrig, gråta er till sömns. Jag vet hur förjävligt det är att vakna dagen efter och inse att dagen innan var sann. 

Dansade så hårt jag kunde. Svingade mitt hår åt alla håll. Lockarna nuddade varenda ansikte. Jag kände min plus gå upp och jag vägrade sluta. Borde druckit vatten. Tog en öl till. Jag kände inget. Ögonen slog svart och jag vaknade till. Musiken var då tyst och människorna som ena sekunden dansade med mig stod då tittandes över mig som om jag vore en ny upptäckt. Som ett sklett där de var arkologer. Jag visste inte vad som var upp och ner. Jag älskade det. Reste mig upp. Skyllde på ölen. Förklarade att allt var bra. Dansade vidare. Oavsett om jag visste att morgondagen skulle bli ett helvete brydde jag mig inte det minsta. Min mor och far visste inget. Ångrade att jag inte berättade för de, det hade vart det smartaste. Men jag lät mina höfter åka från höger till vänster i minst tjugo minuter, jag hade roligt. Och det hade jag lärt mig som liten, att det var den ända anledningen att gå dit. Skratta. Vännerna. Och en hel del roliga minnen! Wowkänslan var fantastisk. Jag hade sett något nytt. Som fick mitt adrenalin att pumpa, min mage att vända sig och följa med i rytmen. Fötterna hade ont och huvudet sjöng på samma värs. Händerna var kalla. Det var en franskvår. 14 år var jag. Det var Min första fest. Och jag älskade det.