†

Jaha, då sitter jag här med mitt hjärta i kupande händer och bara ber om att få hittas. Igen. Av någon. Eller av något åtminstonne. Jag har ju F. men han är så långt ifrån mig nu att det känns horribelt. Vill slå ut mina vingar, flyga över den svarta dimmiga skyn och landa tryggt i hans famn. Det är inte mycket begärt.

Men ändå tycks jag alltid bli tvingad att stanna kvar i denna frätande syran, även kallad ensamhet. jag vet inte om den jagar mig eller om jag helt enkelt dras till den. Kanske jag borde leva såhär? Jag är så rädd för detta. Men ändå stark.