†

Sat för ett tag sedan och ritade av en person. Hennes hår följde med vinden när den kom då och då. Jag känder hur en kalla luften lyfte min tröja  och svepte sig omkring min varma nakna kropp. Jag drog med pennan fram och tillbaka, kände en viss oro över att teckningen skulle sluta kaotiskt och studerade den väl. Hon hade inte fått ett par ögon. Varför detta? Är det så för att jag vet att jag är absolut sämst på att teckna ögon och dess djupa inre? Eller för att jag helt enkelt inte vill teckna deras själ på bild? Hur det än kommer sig vet jag att hennes ögon förblir dolda. De blir som en hemlighet. Vart tittar hon? Vad tittar hon på? Blundar hon och visualiserar sig en bättre värld?

Jag låter hemligheten stanna hos mig. Jag var ju där. Jag såg hennes ögon flytta sig från en punkt till en annan, från em förbi cyklande man till en äldre dam på väg till Lina's café på andra sidan gatan. När hon tittade ner i marken bad jag henne att ta upp blicken. Hennes ögon var fyllda med vatten. Hon var ledsen. Inte vet jag varför, inte vet jag om jag borde hjälpt till, inte vet jag vad jag kunde gjort. 

 

Vad tycks? Är den hyfsad? Är den kaotisk som jag fruktade i början? I så fall, informera mig inte. Jag tycker saker borde vara antingen ogjort eller halvgjort.