†

Varför balsamerar jag in mig i hoppet? Varför faller tårarna på mina rödrosa kinder om natten? Varför? Jag vill veta svaren. Jag vill glömma svaren. Varför lindar jag in mig i tröstens varma filtar? Jag frågar mig sjäölv om och om igen, får ändå samma dumma svar. Men ack, jag lägger endast ett milt serum på mina spruckna dimmiga drömmar. Lägger hjärtat i kupande händer och tittar upp mot den blåa hmmelen och konstant fäller regn nu förtiden. Frågar ännu en gång. Varför? Finns det någon med bekanta händer som kan ta min, säga åt mig att det kommer ordna sig och dränka mig i hoppets löngner? Jag vill så gärna. Samtidigt som jag vill glömma, älska och förlåta. Är det inte det livet ska handla om?

De lovord som spottas ut på ovetande folk sväljer dom som det vore en god maträtt. Jag vill ge de en hjälpande hand. Att få de förstå att det inte räcker att släcka elden med tusen fällda tårar och rädsla. Jag vill se deras ängel komma och visa dem vägen. Den rätta vägen till insikt. Snälla ängel, lägg din hand på deras bröstkorg, känn deras andetag, känn deras prägel och känn deras rädsla.



Jag kan inte ge tips. Jag vet inte hur jag ska vägleda er till framgång och lycka. Jag tar en alvedon för stjälen, virar bandage runt händer och ben, fingrar och hjärta för att slippa riva sönder mitt inre med ilskan ifrån alla misslyckanden. Jag vill så gärna säga till er, att det är dags att dra upp era inre persienner till den mörkaste kammeren i eras hjärta, där ni är som mest sårbara, och ställa frågan. Varför? Kanske får du ett ärligt svar ifrån dig själv, eller du kanske inbillar dig att du hört din svar än, men det är högs otroligt. 

Så dra upp ditt inre, känn stoltheten i dig och upplev dagarnas fulla värde! Du är värd det! Du har kämpat. Med både liv och stjäl. Låt ditt etui känna glädje. Så glöm dina svar för en sekund. Du behöve rinte saningen för att må bra.