ser jag löven färgas
Jag önskar jag kunde sjunga. Så jag kunde skriva en rad för dig, en för mig, och en för oss. Sjunga med hes sexig röst, spela in min text till dig och skicka den med tonvis med hjärtan. Sedan erkänna att jag kärat ner mig i dig och endast vill ha dig nära mig. Här. Hos mig. Där du kunde säga till mig att låten jag skrivit, sjungt och skickat till dig var det bästa du hört, att du hellre lyssnar på mig och min fina röst än på din egna mor och far. Så vad gör jag nu? Jag sitter och skriver ner tankarna som svävar bland gråa moln i mitt dimma huvud. Jag skriver bara. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte skapa musik.
Men kan jag måla en svart färgklick på ett tygfält lika stort som sex hektar, uppspikad på en träbräda och visa upp den för dig? Beskriva den och mina känslor. Medan hösten nu tydligen visar sig för mig och min kamera så kommer tankarna på dig igen. Vad gör du nu? Vad har du gjort? Är du fortfarande singel? Tycker du om mig fortfarande eller har du kommit över mig? Ses vi någon dag? Låt mig inte tro på något jag redan nu känner är skrämmande.
Gula löv. Du hade en gul tröja på dig när vi såg varandra. Eller vad den svart? Grön? Vit? Blå? Jag kommer inte ihåg, för dina ögon glänste så isblå att jag inte kunde slita min blick ifrån dig. Du måste trott jag var galen. Jag erkänner, för en sekund där trodde jag med att jag hade tappat en skruv. Komiskt var det, inte sant? Kommer på mig själv skrattandes åt denna händelse. Och ändå sitter jag här, skrattandes och förälskad. Fy helvete vad det är svårt. Ursäka mitt språk, men jag vet att ni har känt desamma. Om inte, jag önskar jag vore er. Detta är en svår prosses utan slut.
Så ser jag färgen på lövet förevarar, min bror bli änder och det skulle ej förvåna mig om snön snart faller ner på den kalla höstliga marken. Jag jobbar successivt får att förstå, att fatta, varför jag är som en fisk i en rund vattenskål. Simmandes runt runt utan anldedning till liv. Men jag vill också. Förendras. Sammtidigt jag vill göra det med dig. Men jag tar dagarna som de kommer.
Men kan jag måla en svart färgklick på ett tygfält lika stort som sex hektar, uppspikad på en träbräda och visa upp den för dig? Beskriva den och mina känslor. Medan hösten nu tydligen visar sig för mig och min kamera så kommer tankarna på dig igen. Vad gör du nu? Vad har du gjort? Är du fortfarande singel? Tycker du om mig fortfarande eller har du kommit över mig? Ses vi någon dag? Låt mig inte tro på något jag redan nu känner är skrämmande.
Gula löv. Du hade en gul tröja på dig när vi såg varandra. Eller vad den svart? Grön? Vit? Blå? Jag kommer inte ihåg, för dina ögon glänste så isblå att jag inte kunde slita min blick ifrån dig. Du måste trott jag var galen. Jag erkänner, för en sekund där trodde jag med att jag hade tappat en skruv. Komiskt var det, inte sant? Kommer på mig själv skrattandes åt denna händelse. Och ändå sitter jag här, skrattandes och förälskad. Fy helvete vad det är svårt. Ursäka mitt språk, men jag vet att ni har känt desamma. Om inte, jag önskar jag vore er. Detta är en svår prosses utan slut.
Så ser jag färgen på lövet förevarar, min bror bli änder och det skulle ej förvåna mig om snön snart faller ner på den kalla höstliga marken. Jag jobbar successivt får att förstå, att fatta, varför jag är som en fisk i en rund vattenskål. Simmandes runt runt utan anldedning till liv. Men jag vill också. Förendras. Sammtidigt jag vill göra det med dig. Men jag tar dagarna som de kommer.
Kommentarer
Trackback