vart försvinner alla dagar efter deras utgångsdatum?
Det slår mig varenda natt. Att de datum som passerar kommer aldrig igen. Jag blir lite arg när jag tänker på att jag så gärna velat ha just den dagen igen. Och ni vet vad jag menar. Då man har det som härligast och man kan bara inte sluta le för att man är så lycklig. Jag har vart lycklig i mitt liv. Men så få gånger att jag kan räkna upp dom på en hand. Jag brukar le, skratta och vara glad för varje dag jag får. Men då får jag en käftsmäll av min tanke igen. Denna dag kommer aldrig igen. Någonsin. Datumen rinner på så som åren. Ibland vill jag stanna tiden, blicka ut över mitt liv som om de vore ett ända bildspel, och radera det som fått mig att känna smärta och bara känna leendet bildas på mina läppar. Om det ändå vore så enkelt. Visst hade det vart något?
Jag tror inte, jag vet, att jag inte är ensam med denna tanke. Det händer ofta när man väl krypigt ner i sängen och tystnaden i huset har fallit. Mamma och pappa kanske har på tvn, men du kan inte höra vad det egentligen är på. Det är bara så tyst så alla tankar att flyga fram. och bubbla inom dig.
En regnig natt mitt i sommaren 2011, runt tolvslaget, hade jag tagit på mig min pjamas och lagt mig ovanpå mitt täcke. Jag tänkte sova efter den roligaste dagen med mina vänenr på länge. Istället för att sluta mina ögon och låta den dagen hoppa ut ur mitt liv och rinna ut ur mina hand som sandkord på stranden, så gick jag upp, gick ut, stod i regnet, grät, log. I timmar. Ensam. Ja, jag gick ut och grät i regnet. Jag var så lycklig att jag inte kunde låta bli. Även om jag inte hade någon pojkvän så hade jag hade bästa vänner. Jag hade kamrater som jag visste stod vid min rygg vid minsta fall och motgång. Och det är väl vad livet handlar om? Vakna lycklig, somna lycklig.
Lovade mig själv i början av 2011 att aldrig somna olycklig, men det löftet är som ett tappat glas, i spillror. I tusen bitar. Det är nog på tiden att jag tar tag i detta. Inte låter mina dagar försvinna, gå, utan att somna lycklig. I alla fall gosa ner mig i sängen med ett leende på mina krokiga läppar. Så dagens visdomsord till er, se till att aldrig, aldrig, gråta er till sömns. Jag vet hur förjävligt det är att vakna dagen efter och inse att dagen innan var sann.
Jag tror inte, jag vet, att jag inte är ensam med denna tanke. Det händer ofta när man väl krypigt ner i sängen och tystnaden i huset har fallit. Mamma och pappa kanske har på tvn, men du kan inte höra vad det egentligen är på. Det är bara så tyst så alla tankar att flyga fram. och bubbla inom dig.
En regnig natt mitt i sommaren 2011, runt tolvslaget, hade jag tagit på mig min pjamas och lagt mig ovanpå mitt täcke. Jag tänkte sova efter den roligaste dagen med mina vänenr på länge. Istället för att sluta mina ögon och låta den dagen hoppa ut ur mitt liv och rinna ut ur mina hand som sandkord på stranden, så gick jag upp, gick ut, stod i regnet, grät, log. I timmar. Ensam. Ja, jag gick ut och grät i regnet. Jag var så lycklig att jag inte kunde låta bli. Även om jag inte hade någon pojkvän så hade jag hade bästa vänner. Jag hade kamrater som jag visste stod vid min rygg vid minsta fall och motgång. Och det är väl vad livet handlar om? Vakna lycklig, somna lycklig.
Lovade mig själv i början av 2011 att aldrig somna olycklig, men det löftet är som ett tappat glas, i spillror. I tusen bitar. Det är nog på tiden att jag tar tag i detta. Inte låter mina dagar försvinna, gå, utan att somna lycklig. I alla fall gosa ner mig i sängen med ett leende på mina krokiga läppar. Så dagens visdomsord till er, se till att aldrig, aldrig, gråta er till sömns. Jag vet hur förjävligt det är att vakna dagen efter och inse att dagen innan var sann.
Kommentarer
Trackback
