†

Jag undrar, med ett väldigt seriöst ansikte tittandes mot tagentbortet, hur många som känner tillit? Att kunna förlita sig på personer som du vet i framtiden kan eller kommer skada dig och låta din skam växa innuti din stjäl. Jag har svårt att tro på människor eftersom jag känner till konsikvenserna. Nu efter ett par år i Gymnasiet har jag utvecklat ett hopp om att jag kanske en dag möter någon som har samma syn på tillit på människor som jag. Dessvärre är dem nog sällsynta och de kommer ta mig ett livslång tid att få svar. Alla som tar sig deras tid med att läsa de långa meningarna jag lyckas trycka ner på denna sida, hoppas jag tar sig en lång funderare på vilka personer i denns liv som du känner full tillit till. Jag har så få att du kan räkna upp dem på en hand. I ens flickas liv är hennes pappa den ända mannen de kan lita på till hundra procent (oftast, vissa undantag).

När jag ligger i min säng, klockan har slagit tolv på natten, är det ända jag kan tänka på är tillit. Hur kan någon så oerfaren och godhjärtad människa öppna hela sitt liv för någon som den inte ens funderat över om personen i fråga kommer bryta ner ens hjärta ifrån grunden? Att låta sin dörr intill hjärtat stå på glänt och endast se en springa med ljus är vad jag gjort. Jag hoppas alla inte får fattningen att jag inte vågar öppna mig utan jag är en väldigt social person. Men jag har mina gränser och de får tyvärr inte passeras utan min tillåtelse. Nu när dörren öppnats ytterligen någon centimeter för att få plats med de människor jag släpper in känner jag mer tillit till människor än någonsin. Men det betyder inte att jag tänker öppna helt och välla in folk bara för att känna känslan. Nej. Tvärt om. Utan den får stå på glänt och när jag väl släpper in någon så komemr jag veta att denna personen är värd att slåss för. Mitt liv handlar om tillit. Det vågar jag faktiskt säga.